MyBreccia

Igår åkte jag tåget hem från sthlm.

Dagen började:
Klockan fem fick jag medicin av den såå gulliga nattsköterskan,
hur go som helst.

Vaknade var och varannan timme på natten
svettades, det rann av mig...
och jag hade svårt att slappna av, men
sov ändå hyffsat mot vad jag hade väntat mig.
Vid sju gick jag upp,
gjorde mig iordning, borstade tänderna, håret
(så gott det gick efter descutan behandlingen)
klädde på mig och hämtade frukost.

Åt frukost och pratade med M.
Vi bytte nummer och väntade på
att örjan skulle komma.

Det var trafikkaos pga snöovädret
så alla var försenade till jobbet.

Jag oroade mig lite över hur jag skulle
ta mig hem.
Halv nio kom örjan.
Han klämde lite snabbt och gick igenom
lite snabbt det nödvändigaste,
vila två veckor, ha kvar tejpen.
Känn efter själva vad ni orkar.

Vi fick ett häfte dagen innan
med efter operationen fakta.

Jag fick hjälp av gulliga M att
få på mig jackan, sen gav ja henne
en lätt hej då kram och gick till
receptionen och fick en återbesökstid.

Traskade med små små steg
rakrygg, spända käkar och stirrig
blick iväg mot södra station.

Pendeltåget var försenat men det kom och jag
hade bra marginal för när jag kom fram
till Centralen så var det en hel timma kvar.

Orkade inte stå, så efter en stund gick jag in på ett cafe,
köpte en latte och läste ut min bok.
Klockan tickade på så sakta
(som det gör när man har ont!!)

Inte var det skönt att gå och
i detta läget var jag riktigt glad att
jag inte lagt implantatet bakom muskeln.

Klockan blev fem över tio passagerare
började gå ut på perrongen, jag hakade på.
Saaakta.
Vårat tåg var inte med på förseningslistan,
men det skulle snart bli det när klockan va kvart över
kom inget tåg och minuterna tickade fram på
NY TID platsen. En halvtimme extra stod jag ute och frös
brösten av mig, trotts att jag tagit min varmaste och tjockaste jacka.
Obehagligt, var illamående yr och vinglig.

När jag äntligen fick sätta mig på min plats
kunde jag andas ut, men det var inte sönt.
Ändå så tog jag mina tabletter sen somnade jag.
Sov till och från hela resan hem.
Resultat: Ganska smärtfri resa men ryggen
värkte ordentligt efteråt.

Familjen hämtade mig på stationen.
Jag gick med myrsteg och parerade stressade människor
som buttade till mig med väskor trotts att jag gick med
myrsteg. NOLL respekt.

Gjorde otroligt ont att skumpa runt i bilen på snöochis
knöckliga vägar.
Stackars sambon försökte så gott han kunde att undvika
men det var oundvikligt.

Stannade till på apoteket på vägen hem.
Jag gick lika spikrakt in dit och försökte sväva på
tårna för att gå så mjukt som möjligt.
Fick mina tabletter, gick till toaletten och kissade
(man blir såå törstig och till följden hör kissnödig)

Gick tillbax till bilen och strax parkerade vi hemma.
Jag fick rosor, ett kort och choklad av min man.

Gissa om sambon var nyfiken ^^
Det första han sa när han fick se mig i toppen
"Jag är inte emot att du gjorde operationen längre" ^^
Med himllande ögon och leende upp till öronen
medans hans hand formade sig löst runt ett av brösten
hans hand tedde sig liiten om man säger så.

Men igår tyckte jag inte brösten va stora,
började fundera på om dom rent utav var små!
Men idag!!!!
Shit hur blev dom så stora?
Tycker svullnaden gått ner lite tillomed idag.

Undrar vilken storlek brösten blir.
Vill köpa bikini och underkläder nu..
Ser så mycket fint.

men tålamod.. tålamod är en dygd ^^

annars har dessa dagar varit ont i brösten, svårt att röra mig,
speciellt lägga mig ner är kämpigt, sen gör det skitont när man byter ställning,
det svider i stygnen,trötthet och illamående, yrsel, svimmningskänslor,
blandat med lyckokänslor, rastlöshet, längtan och glädje!!